kärlek vid sista ögonkastet

Just nu känner jag att jag bara vill skriva av mig. Har kännt att jag har haft ett grått moln över huvudet hela dagen idag, trodde dock det skulle försvinna när jag skulle träna, men det blev bara värre. Att ligga och kämpa i vattnet men märker sedan att det inte fungerar och inte ger någonting, sen att man ser alla andra få en massa bra kritik och ser hur alla andra kämpar på hårt, just det lilla får mig till att bli så himla frustrerad. Mina axlar håller mig tillbaka, min vilja håller mig tillbaka och min motivation är borta.

Jag orkar verkligen inte sitta och pressa mig själv längre, det är alltid såhär. Jag klättrar uppåt ett bra tag, och allting går så himla bra. Men sen.. missar jag ett trappsteg och faller ner till grunden igen, har hänt så många gånger och denna gången var droppen. Denna gången lät jag allting komma ur mig, jag kunde verkligen inte hålla tillbaka ilskan/sorgen inom mig och det kanske är sant det dem säger, att jag behöver en paus, att det är nu min kropp säger stopp. Jag vet att jag är en stark tjej, jag vet om att jag har kämpat hårt med att komma såhär långt som jag har kommit nu, med träningen och med mina axlar, men nu känner jag att den starka tjejen har gömt sig någonstans. Just nu känner jag mig svag och har inte orken till att ta mig upp till toppen igen.